Allt börjda med att jag läste Born to run av Christopher McDougall. Jag har funderat mycket på det som sades i boken och en fras återkommer hela tiden, speciellt när jag är ute och springer; "I don't love running, but I would like to." Det är precis så jag har känt det med min löpning. Jag har aldrig riktigt hittat glädjen i att springa utan mest gjort det som ett nödvändigt ont.
Jag har, otålig som jag är, testat löpsteget som beskrivs (dock i mina Nike Lunarglide) och döm om min förvåning när allt plötsligt blev lättare och roligare! Jag liksom flöt fram...nej, skuttade...nej, lekte mig igenom löprundan. Jag blev faktiskt så till mig att jag tappade fokus på vart jag var, hur långt jag sprungit och hur fort...med andra ord, jag sprang vilse. Jag hittade så småningom tillbaka, men då hade jag sprungit 1,5 mil (min senaste löprunda var innan semestern för 4 veckor sedan och då endast på 6 kämpiga kilometer). Smart? Nej. Roligt? Ja! Jag har varit ute 2 gånger efter det med samma känsla i hela kroppen. Nu verkar jag dock ha överansträngt mig lite för min högra vad protesterar högljutt. Så jag måste inse att det tar tid att lägga om tekniken. Jag ska börja om från början med prommenader i mina bara fötter och coreträning för hållningen. Jag kommer även att lägga till stärkade övningar för vaderna när högerm är med på noterna.
Sedan ska jag välja skor.. Just nu står valet mellan två, ganska olika skor.
Nike Free Women. Detta är Nikes svar på den ökade efterfrågan av "barfotaskor". Den liknar en vanlig löpsko, men har mindre dämpning och är designad för att få dig att naturligt springa på framfoten.
...eller Vibram FiveFingers Bikila.. Ful som stryk. Men jag har ändå en känsla av det blir dessa. De ger mig nämligen utrymme att flexa tårna, något som jag upplever som ett problem i den konventionella skoformen... men vi får se.
Nu ska jag ut och gå. Barfota. Vi ses!
2 kommentarer:
Dina erfarenheter och reflektioner stämmer bra med vad jag själv upplevt. Har sprungit i nästan 40 års tid (är 52) och kände på senare år att löpningen blev mindre och mindre inspirerande. Deppig som jag var bestämde jag mig för att prova något nytt, och fick ganska så omgående samma känsla som du beskriver. Har, precis som du, haft problem med vaderna, men nu - efter ett års försiktig träning - fått ordning på det hela. Man blir gärna lite "överspelt" i början, och då hänger inte benen med. Räddningen i mitt fall hette hopprep. Jag körde omväxlande löpning och omväxlande hopprep, och känner mig nu helt återställd och stark. Jag springer fortfarande också bara korta sträckor; 3-4 km, men skall så smått börja på att öka längden. Så ta det försiktigt och skynda långsamt!
/Björn
Tack för tipset! :) Kul att du hittade glädjen igen.
Skicka en kommentar